Vi är vana vid att himlen är blå och solen är gul. Skulle vi åka till en miljö utan atmosfär, t ex till månen, skulle vi se att himlen var svart även på dagen, och solen skulle lysa som en stark vit stjärna.
Att himlen är blå på dagen på Jorden och solen upplevs som röd i solens uppgång och nedgång förklaras med att ljus av olika våglängder (färger) sprids olika mycket i atmosfären. Ljus med kort våglängd (t ex blått) sprids mer än ljus med lång våglängd (t ex rött) i atmosfären. Så när ljuset har färdats en lång väg i atmosfären, så som är fallet vid gryning och skymning, är det enbart det röda ljuset kvar…
Faktum är att violett ljus har ännu kortare våglängd än blått. Violett ljus sprids därför ännu mer än det blå. Så varför är inte himlen violett?
Ljuset från solen utsänds för att den är varm, ungefär 5500 °C på ytan, och det är en blandning av olika våglängder. Olika temperaturer ger olika kombinationer av blandningar.
Just för solens del så är den violetta färgen betydligt svagare än den blå. Därför är det den blå färgen som dominerar på himlavalvet. Men även om det är den blå färgen som dominerar på himlen, så är det grön färg som är den starkaste från solen. Men den sprids inte lika mycket som den blå, och syns därför vanligtvis inte på himlen.
Att många teckningar illustrerar solen som gul har egentligen kulturell bakgrund. I japan tecknas solen som röd (den japanska flaggan föreställer för övrigt en röd sol!), medan den på många andra ställen tecknas som gul.
Här är ett trevligt videoklipp som beskriver varför färgen blir som den blir på sol, himmel, hav och moln.